23 år!

Kan man bli annat än positiv när man läser om denna kvinna som har levt 23 år med sin kroniska cancer? Det finns hopp!

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/hon-har-levt-med-sin-cancer-i-23-ar

Så nu har jag också bestämt mig för att jag kommer att leva i minst 20 år till. Jag kommer att få följa mina barns uppväxt ända tills dom är vuxna. Jag kommer att vara där på alla födelsedagar. Jag kommer att få träffa deras första pojkvänner. Så är det!

Stämbandskatarr?

Idag sitter jag i soffan och vilar kropp, och hals.
Inte huvud dock, spelar vidare på Wordfeud - jag gillar hjärngympa.

Halsen är inte ett dugg bättre.
Det som oroar mig lite är om det har någonting med cellgifterna att göra, eller all strålning jag har fått tidigare. Kan cancer sprida sig till stämbanden? Kan biverkningarna påverka stämbanden?
Jag har försökt att googla lite, och kommit fram till att symptomen stämmer överens med stämbandskatarr. Och det kan tydligen hålla i sig ett tag om man inte vilar rösten (vilket är en konst jag inte har bemästrat än....)
Sen läste jag att om problemet är kvar i 3 veckor så ska man kontakta sjukvården. Idag har det gått 1 vecka för min del. Ja, ja, det är bara att kämpa på och hoppas att rösten kommer tillbaka snart!

Idag hjälper en kompis oss och hämtar barnen från fritids som sedan får följa med dem hem och leka i några timmar. Sen får jag dyka upp vid fem-tiden, lagom tills middagen står på bordet.
Det är vardagslyx!
Tack Malin!

Wordfeud

Idag fick jag behandling tidigt, väldigt tidigt. Redan 08.00.
Det fanns inga andra tider. Full rulle hos ODA.
Det som var bra idag, var som sagt var att jag fick ett piller istället för Tavegyl. Fungerade bra och jag var för första gången sen jag började med Taxolen i december, vaken hela tiden. I hela 3 timmar som det tar.
Vilken skön känsla.

Rösten lever fortfarande sitt eget liv. Nu är det en hel vecka som det har hållt på. Varje morgon när jag vaknar så pratar jag lite med mig själv och hoppas att den har kommit tillbaka, men det har den inte. Jag sa lite på skoj till Steve, tänk om det har något med strålningen eller cellgifterna att göra och jag kommer att låta så här resten av mitt liv?? Näää det går ju inte tyckte han, och jag håller med, hur jobbigt skulle inte det vara. Jag blir ju helt slut efter att ha pressat fram några meningar.

Jag har precis som alla andra nu blivit hooked på Wordfeud. Väldigt bra hjärngymnastik. Jag satt och spelade nästan hela tiden på ODA och har fortsatt nu när jag kom hem. Har några spel på gång samtidigt. Det är väl inte alla som kan sitta och spela spel på telefonen en helt vanlig vardag....

För några dagar sedan var UNT, den lokala tidningen hemma hos min fina vän Kajsa och hennes man. De pratade om att leva med spridd cancer och idag publicerades artikeln. Klicka här

London - here I come

Jag ska åka till London!
Snart.
Det var egentligen inte planerat, men Steve ska åka och erbjöd då hans farmor att flyga tillbaka med honom så hon kan komma hit och hälsa på. Hon börjar bli gammal och skruttig och tycker det är jobbigt att flyga själv. Hon har bara varit här en gång sen vi flyttade till Sverige så nu tyckte Steve att det var ett bra tillfälle för henne att komma.
Och då är det ju så här att någon (!) måste flyga tillbaka med henne....och hoppsan, det blev visst jag!

Fortfarande oförändrat

Idag fick jag inte träffa någon av mina favorit doktorer.
Idag blev det Dr "säger inte så mycket".
Men jag fick ur honom ordet oförändrat. Skönt.
Det var allt jag ville höra egentligen.
Jag bad om att få se röntgenbilden med egna ögon denna gång, för att jag vill ha en mental bild på hur spridningen egentligen ser ut och vart den är på mitt skelett.
Jag fick se bilderna men blev inte så mycket klokare av det. Jag fattade inte riktigt bilderna och han förklarade bara lite grann. Jag kunde se en bit av ryggraden och kunde se anledningen till att jag har "krympt" några centimeter. Det är kotor som har "sjunkit ihop". Men jag fick ingen klarhet i hur spridningen är på mina revben alls.
Jag får nog göra ett nytt försök vid nästa läkarbesök.

Jag har även hört från andra som får samma behandling som mig att tydligen finns det ett piller man kan ta ca 1 timme innan behandling istället för att få Tavegyl intravenöst när man är där.
Fördelen med detta piller är att man blir inte så där dundertrött så att man omöjligt kan hålla sig vaken. Ska bli spännande att prova om det funkar. Det vore kul om det gör det för då kan jag ju tex ta med mig sällskap ibland när jag får behandling. Tidigare har det inte varit någon idé att göra det eftersom jag bara somnar i alla fall.

När jag var klar hos Farbror Doktorn så gick jag över gatan för att ta mina blodprover inför onsdagens behandling. Som vanligt var det ungefär en miljon människor före mig i kön. Kanske inte riktigt så många men det var i alla fall 20 nummer till min tur. Tog över en timme. Men sen var det gjort i alla fall, nu behöver jag inte gå upp tidigare i morgon ock köa innnan yogan.

Sen i torsdags ungefär så har min hals varit helkonstig. Eller stämbanden rättare sagt. I helgen har det blivt värre. Min röst är jättekonstig och försvinner helt ibland. Jag kan knappt prata. Men jag har inte ont i halsen. Konstigt. Jag kan inte heller hosta ordentligt från längre ner i halsen som man brukar göra. Utan det blir någon slags gammal gubbe hosta ganska högt upp i halsen. Helmysko. Jag hoppas att det försvinner nu inom de närmaste dagarna för det här börjar bli väldigt jobbigt!

FK

Igår kunde jag inte hålla mig längre.
Jag mailade min handläggare på Försäkringskassan och frågade om jag får "Fortsatt sjukpenning på normalnivå" som jag ansökt om.
Jag har inte varit så extremt orolig över att bli nekad det. För alla jag har pratat med som är i samma sits som mig har fått det godkänt, men jag vill ju veta.
Man hör ju och läser som sagt var om andra solklara "fall" där FK börjar tjafsa. Och jag orkar inte tjafsa.
Jag har liksom bara trott att de kommer ju att skicka ut ett beslut med posten så att man vet, och det har inte kommit.

Min handläggare svarade ganska omgående att han kan ha missat att skicka ut det men jag får ersättning på normalnivå.

Puh! Den här typen av ersättning är inte heller tidsbegränsad, utan har man fått det godkänt så är det så, och det är en lättnad. Att veta att jag kommer (förhoppningsvis) inte behöva bråka med FK - ever again!

Fina priser

Vår insamling av priser till Ljusmanifestationen går jättebra. Helt otroligt hur många företag som är villiga att ställa upp och hjälpa till. Både stora företag och små. Jättekul. Vi kommer att ha mycket fina priser nu så jag hoppas verkligen många köper en lott eller fler och får chansen att vinna.
Det bästa är att vi har priser nu så vi kan ha ett lotteri med fina priser på vårt Zumba event också på Fyrishov helgen efter.
Jag hoppas att vi får många anmälningar till Zumban. Vi försöker att få ut information om det så gott vi kan, men än så länge har vi inte fått in så jättemånga anmälningar. Det vore kul om det blev en dundersuccé och kanske något vi kan arrangera varje år framöver. Think big!!

Igår hade jag en lunchdate med en kompis igen. Det blev en god sushi.
På eftermiddagen så var det Öppet Hus på fritids. Då får föräldrarna komma och hälsa på, fika och titta lite på vad barnen har för sig. Det var lite läskigt dock för samtidigt som jag kom, så kom två ambulanser och körde in och parkerade utanför fritids dörrar. Hjärtat börjar dunka några extra slag och tankarna i huvudet kommer direkt. Vad har hänt? Är det allvarligt? Är det någon av min mina barn? Och när jag klev in genom dörrarna så var jag supernervös. Men sen så såg jag ganska snabbt båda mina älskade (oskadda) små tjejer och blev lite lugnare. Jag ville inte fråga för mycket för fritidspersonalen hade fullt upp ändå, men enligt T så hade en pojke ramlat ner från en lekställning och slagit hela ansiktet i marken och en tjej hade ramlat eller hoppat från en gunga och brutit armen. Vet inte hur och om det hände samtidigt. Det var lite läskigt för de andra barnen med allt som hände och mycket känslor i luften. En del var väldigt ledsna.
Sen lugnade det ner sig i alla fall och på lilla fritids med L blev jag bjuden på rulltårta bakad av barnen och på stora fritids med T fick vi mariekex och salta pinnar!
Sen var det bara hem och steka pannkakor. Det var ju torsdag.

The Röntgenmaskin

Den här gången så kom jag äntligen ihåg att ta ett kort på den "röntgenmaskin" som jag besöker var åttonde vecka, det är några som undrar vad det är för slags maskin och hur den ser ut, så här är den:

Själva röntgen går snabbt.
Det tar bara ca 10 minuter efter att jag väl kommit in i rummet. (Då har jag suttit utanför och druckit kontrast i två timmar innan).
Först får jag lägga mig ned på den stenhårda britsen. Inte skönt när man har ont i ryggen kan jag tala om. Men nu för tiden med mina fina morfindoser i kroppen så går det bra.
Sen sätter de en nål i armen och testar att den funkar.
Sen säger maskinen åt mig att håll andan, så åker jag igenom ringen en gång. Sen kommer sköterskan ut och sprutar in mer kontrast i nålen. Då känns det först som konstig smak i halsområdet och sen blir man varm och så känns det som om man kissar på sig. Men det gör man inte. Jag har även frågat sköterskan om någon, någonsin har kissat på sig, men enligt henne så har det aldrig hänt. Skönt att höra, för det känns verkligen som om man håller på att göra det.
Sen säger maskinen till mig att hålla andan igen, och så åker jag fram och tillbaka ett par gånger och sen så är det klart!

Det var lite lustigt i tisdags för när jag klev in i rummet, så kom en sköterska ut och säger -Hej Jenny!
Det var min faster som jag inte har träffat på jättelänge. Hon jobbar på Ackis och håller på att lära sig den här typen av röntgenmaskiner just nu. Det är ju inte direkt att jag förväntar mig att träffa någon jag känner i just detta rum. Världen är liten......

Röntgen

8 veckor har gått sedan sist.
Idag är det dags för en DT-röntgen igen.
På måndag kl. 10.00 har jag ett läkarbesök inbokat för att få svaret.
Har det hänt något i min kropp? Fungerar fortfarande cellgifterna?
Jag tror faktiskt det, jag känner mig faktiskt inte så orolig.
Jag blir nog mer förvånad om de säger att metastaserna har växt. Men man vet ju aldrig, en dag så kommer det ju att sluta fungera, frågan är bara när.

Idag säger vi även GRATTIS till mamma som fyller år!

Helgen

Vad fort helgen går när man har trevligt!
Jag har träffat 6 andra tjejer som förstår precis, exakt hur jag tänker kring allt med cancern. Det var en ny upplevelse. Och skönt att höra. Höra att det finns andra som har samma tankar.
Vi har även gett varandra tips och idéer om allt möjligt kring cancern. Jag har en lång lista med mig hem med punkter att kolla upp.
Men mest har vi pratat och pratat och pratat och pratat lite till..... så mycket andra aktiviteter blev det inte. Förutom äta förstås. God mat blev vi bjudna på av Kerstin som stod för "markservicen".

Vi fick bo i en charmig dalastuga. Anders Diös sommarhus.
När man klev in i stugan var det som om tiden stått still.
Fanns massor att titta på, saker, möbler, målningar i taket och damm (!).
Tur att man inte är allergisk.....

På lördagförmiddag åkte vi in till Mora och strosa runt där i solskenet ett par timmar. Vi tittade lite i affärer, några shoppade lite. För min del blev det bara ett rosa bandet armband från Guldfynd. Sen blev det kondisbesök. Nu är min sockerfria månad slut och jag slog till på den största hallon och gräddbakelsen jag kunde se. Oj, vad gott det var. Den var jag värd!!!

När vi sen var tillbaka i stugan kom en journalist från det lokala annonsbladet och intervjuade oss inför deras oktoberblad som självklart kommer att ha lite cancertema. Hon frågade en massa frågor och vi försökte förklara för henne om hur det är att leva med kronisk cancer men också med lite fakta om bröstcancer.
Vi var alla glada med att kunna ställa upp och sprida mer kunskap om bröstcancer. Om jag bara så får en kvinna att komma ihåg att känna på sina bröst då och då, och hitta en knöl tidigt (istället för alltför sent) så vet jag att det var värt det!

I söndags åt vi en låååång frukost och fortsatte och prata och helt plötsligt var det dags för lunch....
Mätta och belåtna sa vi sedan hej då till varandra för det var dags att åka hemåt. Några av oss hade åkt vääääldigt långt för att kunna vara med. Men vi kommer alla att hålla kontakten. Vår hemliga Facebook-grupp är redan igång för vi har insett vi behöver varandra!

 

Cirkus

Jag fick lite eftermiddagsbesök av min vän Lina igår.
Tyvärr så åker hon hem till England på söndag, så det här var sista gången vi hann ses innan dess.
Tråkigt. Ibland känns England så nära och men oftast känns det så himla långt borta. Vi hinner att ses allt för sällan. Med barn och sjukdom så är det inte lika lätt längre att bara åka iväg över en helg.
Jag saknar att kunna umgås spontant i vardagen med henne. Men, men så är det och förhoppningsvis så ses vi vid jul igen!

Igår kväll kom cirkusen till "byn". Det var lite kallt så här en höstkväll, men barnen tyckte det var kul och var nöjda efteråt.
Vi köpte biljetterna för ca en vecka sedan, men det kändes som bra timing. Liksom ett litet förlåt för att jag inte orkade laga mat åt er igår......
Se vilken skillnad en dag kan göra, idag orkade mamma till och med att gå på cirkus!

Nu håller jag på att packa väskan.
Kosan styrs mot Dalarna, Diösgården närmare bestämt.
Där är vi ett gäng unga kvinnor med spridd bröstcancer som ska träffas och umgås i helgen. Ska bli spännande, jag har sett fram emot den här helgen.

Dålig mamma?

Igår efter behandlingen var jag sååå trött som vanligt, jag vet att jag säger det hela tiden, men efter  behandlingen är det en trötthet som inte går att sova eller vila bort. Det är jobbigt, jag gillar inte att vara så här trött. Jag glömmer bort hela tiden hur trött jag blir.

S frågade några dagar innan om det var ok att han träffa en kompis som han inte har sett på länge, efter jobbet på onsdag. Jag tänkte ja, visst kan han det, hur jobbigt kan det vara att laga mat åt barnen, skicka T till fotbollen och sen se till att de lägger sig i tid?
Och han verkligen fråga flera gånger, är det säkert att det är ok? Säg till om det inte är ok!! Och jag fortsatte att säga att det är ok, och menade det verkligen.
Jag vill verkligen att han ska ha ett någorlunda normalt liv, fastän hans fru har denna skitsjukdom. Han gör mer än tillräckligt mycket hemma och med barnen!

Vad händer då igår. S hämtar dem från fritids, så det behövde jag inte göra. Sen åkte han iväg igen.
Jag la mig på sängen för att vila lite, och somnar! Vad barnen gör vet jag inte. Jag vaknar till en kvart innan T ska gå till fotbollen och jag har inte lagat mat åt dem!! Dålig mamma.
Så det var bara att få T att byta om snabbt till fotbollskläderna (och snabbt är inte T's styrka) sen blev det smörgåsar till middag......och de båda tittar på mig och säger.....
- Får vi ingen riktig mat idag mamma?

Vad svarar man på det?
Jag är så trött att jag inte ens orkar laga mat åt mina barn! Dålig mamma?

Oktober!

Så, nu har jag rett ut det här med blodprovet med en sköterska på ODA (avdelningen där jag får mina cellgifter).
Jag ska ta mitt blodprov dagen innan behandling, på tisdagar med andra ord, precis som jag alltid har gjort! Den sköterskan som ringde mig och sa att jag ska ta provet på måndagar hade fel och det är väl egentligen inte hela världen. Men den som känner mig vet att jag gillar ordning och reda och att planera......därför stör sånt där mig lite grann......

Igår kväll träffades vi tjejer i unga gruppen för att planera våra oktober events.
Det som först går av stapeln är en Ljusmanifestation på Stora Torget i Uppsala kl. 15-21.
Vi ska göra människor medvetna om bröstcancer och att den Rosa Månaden har startat. Vi kommer att informera, ha ett lotteri, bjuda på mjölk (!) och annat smått och gott. Jag hoppas verkligen att vi samtidigt lyckas samla in en rejäl slant till cancerforskningen!
Just nu håller vi på att "ragga ihop" priser till lotteriet. Vi har kontaktat lokala företag etc. Så om du känner någon som är villig att skänka ett pris till lotteriet, så säg till mig. Det kan vara stort som litet.
Detta event finns nu på Facebook. Klicka här.

Nästa event vi ska hålla i är ett Zumba-event lördagen efter, 8 oktober på Fyrishov mellan 14-16.
Veronica har lyckats hitta instruktörer som är villiga att ställa upp gratis, och så får folk komma och Zumba järnet i 2 timmar. Kostar 120 kr per person om man anmäler sig innan eller 150 kr på plats och alla pengar går till Uppsala Läns Bröstcancerförening. Även där kommer vi ha ett lotteri och bössor etc för att samla in pengar.
Det blir fullt upp på lördagar i oktober för min del, för sen är det ju som sagt var Boob-market på Vaksala Torg den 15 oktober. Men allt detta är för ett väldigt bra ändamål och det lilla vi alla kan göra för att hjälpa till behövs, för jag vill och hoppas att det ska en dag finnas ett bot mot denna skitsjukdom!!!

Blodprov

Igår blev en intensiv dag. Efter 11 timmars sömn (!) Så var jag på vattengympan igen. Gick bättre den här gången. Nu var det lite lättare när man vet vad som kommer och hur man ska göra.
Timmen i vattnet gick väldigt fort. Sen blev det en snabb fika med Veronica igen innan jag var tvungen att åka till skolan och hämta T och hennes två kompisar för att skjutsa dem till dansen.
Steve fick köra dem hem, för jag åkte vidare till Bröstcancerföreningens styrelsemöte. Jag är suppleant, men har inte kunnat gå på de senaste två mötena för att de har varit på en onsdag.
Och onsdagkvällar är ju jag inte på topp precis, då är jag trött, trött, trött.
Mötet tog nästan 3 timmar, och efteråt var jag trött. Det var bara raka spåret hem i säng.
Och vad händer?!?
Jag kan inte sova!
Hur typiskt är inte det? Hela natten har jag vaknat flera gånger. Förstår inte varför, jag var ju så trött. Och nu är jag ännu tröttare!

Men ingen sovmorgon idag.
Nu ska jag iväg och ta blodprov inför morgondagens behandling.
Av någon anledning så ringde en sköterska ifrån ODA igår vid halv 6 och undrade varför jag inte tagit blodprovet igår?!? Jag sa att jag brukar alltid ta det dagen innan. Och då svarar hon att det var inte bra för de ska beställa Taxolen etc etc.
Öhhhh? tänkte jag.
Ska tiden för blodprovet avgöras med tanke på att det ska vara "lätt" för dem att beställa gifterna?
Om det nu helt plötsligt är så, varför har ingen sagt något till mig de senaste 10 månaderna att det är så? En liten undran bara....

Slutspurten

Hårstatus.
Nu har jag ju fått ca 5 behandlingar efter sommaruppehållet. Och nu tappar jag lite hår igen.
Det är långt ifrån allt, men det lossnar. Så här var det ju när jag började med cellgifterna i december också. Jag var helt säker på att allt skulle lossna och jag var ju tom och provade ut en peruk.
Men sen slutade det och jag fick behålla en del hår.
Vilket jag är väldigt tacksam för.
Så nu hoppas jag att det slutar igen snart, så jag även ett tag framöver inte behöver gräva fram peruken som ligger gömd i någon garderob.
Jag trivs ju verkligen INTE i peruk.
Det är oskönt, opraktiskt och kliar hela tiden!
Och använder jag sjal så blir det så tydligt för mig och omvärlden att jag är sjuk, det blir även mycket tydligare för barnen och deras kompisar. Och det vill jag dra ut på så länge det bara går.

Nu är det slutspurten på den "sockerfria" månaden.
Då har det i och för sig gått 32 dagar. Jag vet inte riktigt hur vi tänkte, men vi sa att att vi skulle vara sockerfria från 15 aug tom 15 sep.
Så det är en lång månad!
Och torsdag är sista dagen.
Det hat gått bra, jag har gått ner ett par kilo.
Nu gäller det bara att fortsätta på den här linjen.
Att tänka hela tiden, göra ett val varje gång innan jag äter något onyttigt.
Fråga mig själv -Vill jag verkligen ha den här chokladbollen?

Den Rosa Månaden närmar sig

Nu börjar det närma sig oktober, den "Rosa Månaden".
Det är med blandade känslor.
Inte nog med att jag lever med min kroniska bröstcancer inom mig varje dag, nu blir jag och många bröstsystrar påminda överallt runt omkring oss också, i tidningar, på tv, i affären, på nätet, ja överallt, och det kan vara jobbigt för båda sjuka och anhöriga.

MEN och det är ett stort men -

Är det inte fantastiskt hur alla dessa människor och företag engagerar sig för att stödja och samla in pengar till cancerforskningen??? Om jag ändå hade tänkt att tex köpa toalettpapper när jag är och handlar, så är det väl jättebra att ett företag har tagit fram ett rosa toalettpapper denna månad för att sedan skänka några kronor till cancerforskningen, som jag kan köpa istället? Och vi är ganska många här i Sverige som behöver toalettpapper = många kronor till cancerforskningen.

Vi i unga tjejer gruppen på bröstcancerföreningen i Uppsala ska hålla i en Ljusmanifestation på Stora Torget den 1 oktober. Som en start på den rosa månaden. Vi har fått maschaller att tända och "sälja" för att samla in pengar och informera om bröstcancer.
Just nu håller vi på att planera och fundera på aktiviteter vi kan hitta på under eftermiddagen/kvällen som vi står där. Så är det någon som har något bra tips på sätt att samla in pengar från allmänheten när de är ute och lördagsshoppar, dela gärna med er till mig!

Och sen har vi min superengagerade vän Åse som har startat ett nätverk för kvinnor. Scandinavian Cougar

Hon har energi och engagemang för ett helt kompani!
Just nu håller hon på att styra upp en aktivitet på Vaksala Torg i Uppsala den 15 oktober.

Boob Market. 
              
 Det Vaksala Torg bland annat är känt för här i Uppsala är att det alltid är marknad där på lördagar, och just den här lördagen håller Åse på för fullt med att förvandla till en enda jättestor insamling på så många vis som möjligt till förmån för bröstcancer! Beundransvärt!
Är du i Uppsalatrakterna och känner att du vill hjälpa till på något vis så hör av er till Åse, ju fler desto bättre.

Själv har jag lovat att ställa upp på en intervju med en journalist som hon har "raggat upp". Den kommer att publiceras på hemsidan om några veckor.
Den vinkel vi oftast läser i tidningar är den att 80% av alla som får bröstcancer blir friska. Så, jättebra, det tycker jag verkligen, men de resterande 20% finns också. Vi som lever med kronisk cancer.
Och det är den vinkeln jag vill vara med och bidra med.
Ska bli spännande att se hur den blir.
Jag återkommer med länk när den finns.

Fight

Den eviga kortison-fighten pågår just nu i min kropp.
Kortsionet gör att min kropp tror att den är hungrig, hela tiden.
Vill ha godis, choklad och allt annat gott och onyttigt.
Jag kämpar emot, och kämpar och kämpar.....
Åhhhhh vad gott det skulle vara med en 200 gr Marabou apelsin krokant.
Jag tror det nästan rinner runt munnen.....

Sliten

Nu har kroppen fått sig en omgång, eller två rättare sagt.
Vattengympan körde igång igår. Den var jättebra.
Jag har aldrig förr i mitt liv provat på vattengympa.
Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag väl tidigare tänkt att det är lite pensionärsvarning på den motionsformen.
Men nu är det ju bara att inse, som sjukskriven lever man ju lite av ett "pensionärsliv"...... så då blev det dags att börja vattengympa!

Det var svårare än jag trodde. Vi fick sätta på oss en slags flytväst och med den på är det ganska svårt att hålla sig rakt upp i vattnet när man inte bottnar. Och jag antar att det är halva träningen. Man måste ha starka magmuskler tex.Sen  fick vi göra alla möjliga rörelser i det 32 grader varma vattnet i en hel timme för att avsluta med avslappning, då vi flöt omkring i 10 minuter. Hur skönt som helst.
Och idag har jag träningsvärk, men det är det värt och jag ser fram emot nästa vecka redan nu.
Efteråt stannade jag och Veronica och fikade en stund. Det var lika trevligt som vanligt, vi har alltid en massa att prata om!

Idag var det sen dags för yoga igen. Den kändes lite jobbigare än vanligt, men jag försökte göra övningarna lite lugnare än jag brukar, och det är ju väldigt avkopplande också!
Nu blir det lugnare för kroppen i några dagar, så att den får en chans att återhämta sig. Eller på motionsfronten i alla fall. I morgon är ju behandlingsdag så då blir den utsliten på annat sätt i stället!

Furuvik

I lördags var vi som sagt var på Furuvik hela familjen.
Unionen anordnade en "familjedag" som jag köpte biljetter till för ganska länge sedan. Jag var inte den enda som hade köpt biljetter.
Det var absolut proppfullt där inne.
Alla "åkgrejer" ingick i biljettpriset vilket var bra, barnen åkte en del, men köerna var ganska långa så vi hann inte med allt.
Vi tittade på aporna och ormar.
Det barnen hade sett fram emot var att Petter och September skulle uppträda. Eller rättare sagt sett fram emot att se September live. T dansade med, L tittade men hon lessnade ganska snart och ville hellre åka "slänggungan" för hundrade (kändes det som i alla fall) gången.

Igår fortsatte vi njuta av det härliga sommarvädret i trädgården och med besök av Lina och hennes två små sötnosar. Vi hade mycket att prata om och ta igen, det var ju ett tag sen sist. Det blir allt för sällan när man bor i olika länder och efter att man får barn så är det ju inte lika lätt att åka och hälsa på varann som det var förr. Men vi gör det bästa av det när vi ses istället!!

Vi avslutade helgen med ett restaurangbesök inne i Uppsala. Vädret var ju fortfarande hur skönt som helst och vi fick ett bord ute, vid Fyrisån. Det påminde mig om Lördagen 4 september 2004, när vi gifte oss. Då var vädret också kanon, verkligen sommarvärme hela dagen, kvällen och natten.
Vi hade vädergudarna med oss.

4 timmar

Nu har jag varit och jobbat i 4 hela timmer. Och oj vad trött jag är. Känner mig alldeles snurrig i huvudet. Hade någon sagt till mig för några år sedan att jag knappt skulle orka fokusera i 4 timmar utan att bli helt slut så hade jag inte trott på det!
Men nu är det så här.
Och det är ju faktiskt anledningen till att jag är sjukskriven, orken finns inte. Det gäller bara att inse det själv också. Att inse sina begränsningar. Att inte tvinga mig själv att göra saker "bara för att".
På sistone har jag ju ändå blivit bättre på att ta hand om mig själv, att lyssna på mitt kropp, att fokusera på min kropps välmående och att försöka bara göra saker som jag mår bra av. Som tex yogan och ta mig tid för fler promenader i skogen. Även vattengympan som börjar på måndag. Det ser jag fram emot. Jag hoppas att den lever upp till mina förväntningar.

Jag skulle även vilja åka med familjen på en resa till någonstans varmt i vinter. Sitter och funderar lite. Fyller ju även 40 (!) i februari, ska man resa då kanske? I slutändan är det ju ändå ekonomin som bestämmer och ekonomin tillåter inte tyvärr 2 veckor i Thailand som jag helst skulle vilja....
Tror ni man kan tigga till sig en bonusutbetalning från FK när man fyller jämnt??

Nu är det i alla fall helg, i morgon blir det en heldag på Furuvik med familjen och på söndag ska vi fira att vi har varit gifta i 7 hela år. Det blir nog en god middag på restaurang med barnen, det ska bli mysigt.

Stöd Ung Cancer

www.ungcancer.se